FI

Ur källor flödar traditionen

Historiens temporala skeende strömmar från det förgångna in i framtiden och ger upphov till spår av många slag. Där strömmen varar, alstrar den med tiden allt djupare fåror. Men som i flodbäddens fall, fortsätter rörelsen enbart så länge källorna finns. Tillsluts dessa, finns bara det tomma spåret av forna rörelse kvar. Så är det också med historiens källor. Så länge det finns en levande tolkningstradition, är källorna livgivande och deras betydelse outsinlig.  

Om traditioner som vi tillhör är väsentliga att känna till och förstå, måste vi ägna oss åt dem. Men vad betyder det att ‘ägna sig åt’? Objektiverar vi då det förgångna? Lever vi i det? Aktualiserar vi det i ständigt nya sammanhang? Hur utforskar vi historien när vi behandlar den som alstrande inflytande, strömmande verkningshistoria? Vad händer när vi tillägnar oss historia?

Historikern har lämningar och källor att tillgå. En viss typ av källor kallas verk för att de har en särställning som skiljer dem från t.ex. dammiga dokument i förvaltningsarkiv. Verk talar till oss, uttrycker en erfarenhet, förmedlar ett perspektiv och ger oss möjlighet att förstå något om tiden, om världen, om andra och om oss själva. För att kunna tilltalas måste vi aktualisera, d.v.s. själva ställa frågor som fördjupar vår involvering i källan. Tolkaren måste engagera sig som person, medan verket däremot på visst sätt har lösgjort sig från sin upphovsman och just därför kan verka på ett annat sätt än i en direkt dialog. Vem som säger någonting blir tämligen irrelevant, vad som sägs däremot fundamentalt. Just detta drag kräver att tolkaren ställer egna frågor till källan: om det sagda stämmer, om det känns rätt och riktigt, om det övertygar och vad det nu ytterligare kan finnas för sätt att förhålla sig till talande spår av detta slag. I förhållningssättet aktualiseras det förgångna och blir igen meningsbärande, men modifierat av alla mellanliggande traderingssekvenser. När tolkningen lyckas, flödar källan.

Den enskilde är ett traditionsväsen, snarare en komplicerad person med begränsad valfrihet än ett abstrakt subjekt som objektiverar enligt gottfinnande. En hel del av allt det som verkar inom mig förlöper utan att jag vet om det och även när jag tycker mig agera självständigt är jag beroende av en mängd mönster som enbart kan funktionera i den mån jag inte ständigt kontrollerar dem. Också den som väljer, sprattlar i ett ändligt nätverk. Mycket av det jag gör, händer också, dvs. avlöper i enlighet med min förutbestämning. Som de klassiska tragedierna visar, hade grekerna ett utpräglat sinne för denna tragiska komponent i den mänskliga existensen. Aristoteles har tagit det här på allvar, inte bara i sin poetik utan också i sin teori om varat som ett förverkligande av det som redan finns som tendens.

Ofta sammanblandas idag ändlig tillhörighet – må det gälla tillhörigheten till en grupp, ett folk eller en kultur – med en tillhörighet till någonting ändligt. En sådan idé om ändlig tillhörighet till en lika ändlig värld är inte särdeles övertygande. Om en tradition har sin särskilda bestämning genom allt det som den inte är, betyder denna ändliga karaktär att traditionen har alstrats på ett visst sätt och inte på ett annat, att dess mönster är inrotade på ett visst sätt och inte på ett annat, kort och gott, att dess möjligheter är begränsade på ett visst sätt till följd av denna förutbestämning. Denna begränsning är likväl på intet sätt bara ett hinder utan samtidigt en möjliggörande begränsning. Precis som alla våra förmågor kräver övning, dvs. etablering av mycket särpräglade mönster, gäller detta också för traditioner. Så är tillhörigheten ändlig emedan den inte kan erbjuda någon öppning mot alla verklighetens oändliga nyanser utan enbart ger ett specifikt tillträde till något verkligt, som överskrider den egna ändligheten. Lika litet som en organism med mycket speciella funktioner hindrar organismen från att stå i kontakt med sin omgivning, gäller detta på det kulturella planet. Den ändliga begränsningen i vår tillhörighet betyder inte att vi vore dömda till en introvert oförmåga att växelverka med annat än det som genom tidens långa fostran har gjort oss sådana vi är. Tvärtom är just ändlig tillhörighet det som möjliggör tillträdet till en delad verklighet som nödvändigtvis inbegriper mycket mer än den för oss självskrivna och förtrogna världen. Utan det ändliga egensinnet i vår särprägling skulle verkligheten förbli stum.

Jan-Ivar Lindén